Kunde inte låta bli och äga henne haha.

Det är vår allas vapendragare Dawar som välkomnar TV-teamet in i vårt logemente.

Det intressanta är att killen lyckas underhålla en med no appearance what so ever. Ser ut som en riktigt ödmjuk kille som nästan ser lite olycklig ut, får väl hoppas miljonerna han tjänar på youtube tröstar honom. Har man  i snitt 5,000,000 hits per video så har man anledning att le.

Det är dock roligt det där, med publik dagbok. Jag hatade själv bloggar och jag gör det faktiskt fortfarande, men det finns en viss charm som fångat mig. Att kunna skriva av sig, att kunna tömma sitt huvud på tankar och funderingar när man inte har sällskap av en trevlig person. Ett bollplank som man helt enkelt tar fram när som helst när en motspelar inte finns.

Även fast vi idag lever i ett samhälle där information är så lätttillgängligt och världen bara krymper för var dag, så tycks vi alla bli lite mer ignoranta för var minut. Det är precis som om vi skadats av får egen framfart faktiskt. Men att begrunda sig i detta djupare känns bara som en waste of time, man kommer aldrig fram till en slutsats.

Jag kom att fundera över ifall det sitter folk där hemma, läsandes detta, och stör sig på mig. Stör sig på mig för att jag pallar lätta på trycket ibland och skriva precis det jag känner. Jag kan inget annat än dela ert hat till häflten, för det är helt klart en harkärlek det där med blogg. En obetydlig röst i ett öändligt trådbundet nätverk där jag tillslut kom fram till ruta ett igen. Svaret på frågan “Varför?”.

Kunskap och livserfarenhet för endast 99,50:-, glädje och sorg på primetime – En lycklig vardag var det.

Perikles var inget man ville höra 06:45 en måndagsmorgon.

Vad som är intressant med detta dock är att den nog aldrig stått inställd på en annan kanal än just Radio Active. Tänk er att min kära mor kom hem med den nån gång i början av 2000-talet och rattade in lokala radiostationen – och så har den stått, sen dess. Det är en sån sak som förbryllar mig ibland, det där med konsekvens och soliditet. På många sätt speglar radion faktiskt det liv många lever, med samma mönster om och om igen, vakna upp, jobb nio till fem, middag, tv, sova, jobb etc… Det är nästan så tanken får mig att bara vrida FM/AM-knappen, men jag kan inte. Det faktum att den stått så i över sju-åtta år gör mig oförmögen att göra det. Kanske speglar min oförmåga mitt livsmönster?

Efter en stunds reflektion lägger jag mig helt sonika på bänken där ute. Med ett packe cigg och en playlist från laptopen försöker jag hitta det jag söker. Det enda jag finner är den gamla vanliga utsikten över takåsarna.

Entourage, som vi så länge längtat efter, vars femte säsong börjar den sjunde september har en hel del intressanta gästskådespelare – bl.a Mark Wahlberg (vars liv serien är baserad på), Bow Wow, Fran Drescher (Nanny, ni vet), Kevin Pollak, Giovanni Ribisi samt vår käre gamle Martin Landau som spelade den halvdemente Bob Ryan. TV-bolaget HBO som producerar serien har varit snälla nog och lämnat ett smakprov som ni kan se nedan;

Det ser onekligen ut att bli en trevlig höst hemma i TV-soffan.

Filmen handlar om 22-åriga Christopher McCandless som precis gått ut college som är ung, frisk, intelligent och har sparkapital till högskolan – vägen är bäddad för framgång. Han gör dock något som de flesta av oss iallafall någon gång drömmer om – att bara dra. Han är inspirerad av de stora anarkosympatiska författarna Thoreau, London, Kerouac och drömmer om att leva i vildmarken totalt oberoende – frikopplad från civilisationen.

Mer än så vill jag inte berätta om filmen för annars spoilar jag den, men det var verkligen en film som präntade sig in i skallen på mig. Vår allas USA-hatare #1 Sean Penn står för regin och unge Emile Hirsch gör en fantastisk gestaltning av en pojke på väg att bli man under filmens gång. Hirsch, som tidigare bl.a medverkat i “Lord of Dogtown” samt “The Girl Next Door”,har jag alltid tyckt varit en intressant skådespelare med mångsidighet trots sin ringa ålder (23). Soundtracket är specialskrivet av Eddie Vedder (Pearl Jams frontfigur) och även det är lysande bra. Det finns en harmonisk symbios i filmen, där bild, ljud, intryck, musik – allt blir levande tillsammans. Detta är en film som också sänder ett viktigt budskap med tanke på den tid vi lever i som präglas av kommersialism, kändisbesatthet och fanatism. Även den fina listan över birollsinnehavare gör filmen värd en extra applåd, speciellt Hal Holbrook som blev Oscarsnominerad för prestationen.

Filmen är baserad på en sann historia efter boken “Into The Wild” av John Krakauer. Jag rekommenderar alla att både se filmen och läsa boken – bägge delar är värda sin beskärda tid.

Nedan finns en trailer för de som känner för det, men jag tycker att den spoilar en hel del (som trailers vanligtvis alltid gör).

“The Dark Knight” – en mörkare skildring av Batman har vi aldrig sett. Dessutom den mest psykotiska Jokern nånsin.

“No Country for Old Men” – Javier Bardem personifierar creepiness.

“Michael Clayton” – George Clooney-producerad rulle som skildrar personlig konkurs.

“Away From Her” – Julie Christie är nominerad för bästa kvinnliga huvudroll att ha spelat en Alzheimersjuk person.

James Dean, Los Angeles maj 1955.

Även filmer som Cloverfield, I Am Legend och Into The Wild (sistnämnda rekommenderas varmt) verkar spegla den sinnestatus som L.A och hela nationen USA idag befinner sig i. De ekonomiska kriserna med bankrupta familjer på gatan, det relativt kaosartade kriget i Irak och de höga bensinpriserna är nog alla bidragande faktorer till utvecklingen. Nedan ett uttalande av den amerikanska tidningen Maxim’s filmkritiker;

“Art reflects its time and I think we’re living in dark, dire times.”

Dock så har vi en ljusnande glädjetecken, och det är självklart Judd Apatows komedier med bl.a Steve Carrell, Seth Rogen och Michael Cera. Detta komiska geni har skapat en helt ny gren i komedigenren med sin liberala filmer med en riktig “rak-på-sak”-stil. Frågan är ju om trenden kommer vända när strejken väl är över, eller kommer denna dystra framtid fortsätta?

Ledgers forna lägenhet på 421 Broome Street, NY.

Intressant hur hela jävla kändishysterin i väst bara växer. Vi verkar ha blivit så besatta av idoler och singstars och allt vad fan det heter så vi någonstans på vägen tappat hatten. Det vidrigaste är dock hyresvärdens uttalande;

“You don’t wait around in a hot rental market like this.”

Och jag vet vad ni tänker; “Klart han måste hyra ut det? Annars tjänar han inga pengar?” och svaret är ja, självklart. Men det förnekar inte det faktum att han framställer sig själv som en asätande gam som sitter och nafsar på ett kadaver, riktigt asbestförpestad skithög. Var tog den ödmjuka respekten vägen för Ledgers familj?

Nej nu har han varit död ett tag, då är det ju lugnt.